Ch. Haut-Bailly 1990

Till en början stort GRATTIS till SM titeln i sommelieri Robert Andersson, vän & kollega!

 

Det var en sen fredag i september, höstmörkret låg tungt över Växjö och när vädret knappt kunde bli sämre så var det dags att öppna något gott. Liggande i källaren fanns Ch. Haut-Bailly 1990 vilket kändes som ett självklart val efter att under tidigare sessioner provat detta slotts vin men då från 2006 som väckte stora förhoppningar.

 

Vinet upplevdes till en början lite lätt uttorkat och kort vilket först gjorde mig besviken men medens timmarna gick så tog sig vinet och började bli lika bra i smaken som det var i doften under hela kvällen. Sin peak nådde vinet efter två timmar då balansen i vinet var perfekt för att sedan gå tillbaka mot en mer uttorkad stil. Imorgon väntar årgång 1989, på återseende.

 


Som en smekning om natten

Sensuellt, sexigt, lätt yppigt uppenbarar det sig, avklätt efter närmare 30 år i ensamhet rör hon nu mina läppar. Njutningen i elegansen är magisk, djupet som finns där som hållts inne finner nu sin plats i rummet. Ett leende breder ut sig på läpparna efter närmre kontakt, en stund av njutning i det enkla, i det som väntat så länge på att bli ett med någon annan. Utan defekter och med tidens mogna toner skimrar det lätt solbränt på ytan och där under är det ett djupt kärleksfullt inre. Sällskapet är fantastiskt, likaså vinet, vinet intas med goda vänner, vackra leenden kring bordet sprider sig när vinet förför oss...
 
 
Vieux Chateau Certan 1981 har rört oss, så elegant och sensuellt att det blir larvigt, med en perfekt mognad så finner nu vinet sitt perfektion och behöver absolut inte mer tid på nacken för att njutas av. 

Varierat rödtjut från Bordeaux

Chateau Reignac 2005 (Grand Vin de Reignac)


Grand vin de Reignac kom till min kännedom genom att en vän visade en vinprovning på Youtube av ett flertal stora slott i Bordeaux av årgång 2001 med bland annat sommelierer som Olivier Poussier. Då det var brist på 2001or i vinkällaren så fick 2005:an visa vad den går för och den enklaste beskrivningen är modern Bordeaux av högsta kvalité med en början till mognad på frukten men likt andra "enklare" bordeauxviner som jag provat saknar vinet lite av de mellanregister som gör vinet helt komplett.



Chateau Beausejour 2000

God ungmogen bordeaux från millennieskiftet är aldrig fel och med en kalventrecote perfekt tillagad av PM & Vänners kockar.




Chateau Clinet 1999

Pomerol är aldrig fel och numer min favoritappellation.

So closed, no matter how far... (Ch. Haut-Bailly 2006)

Sitter och lyssnar på Spotify medens det simpla men så genialiska gitarrintrot till "Nothing else matters" tar plats i högtalarna. Är kanske för ung för att vara nostalgisk men tonerna får mig ändå att minnas tillbaka till 2006, då man satt med polarna kring lägerelden på Breviksalpen och sippade Tequila från storsäljaren Sierra Destilleria. De var på den tiden då alkohol var något spännande, idag vet jag bättre inbillar jag mig och fokuserar på smaknyanser istället för antal procent på etiketten. Även om jag kan sakna 00-talets glada dagar utan tanke på framtiden, då hade jag inte en tanke på att pyssla med dryck, möjligen att dricka men inte att studera den in på detaljer som jag gör idag. Om någon hade sagt att jag skulle jobba på en av de ledande krogarna i landet så hade jag trott de drivit med mig.



Nu ska jag inte drunkna i tankarna utan ska handla om vin och återanknyta till titeln och för att det inte ska ta allt för lång tid att komma fram till poängen så drack jag Ch. Haut-Bailly 2006 för ett par veckor sedan vilket är för den som är intresserad ett skolboksexempel på ett stängt vin, doften ja där hade vi en tunn hinna av cassisfrukt med inslag av grusig mineralitet som var svår att precisera mer. När vinet väl smakades av var de lika dant där med grymt ung men strukturerad balans mellan tanniner och syra men tokungt och borde hållas de närmsta 10 åren utan att passerar i mogenhet. De här med att dricka ungt vin fick en helt ny innebörd för mig och min tanke med vinet var att få en försmak på detta slott som jag läst så mycket om men ack så bråttom jag hade, för bråttom. Efter tre timmar på karaff som slungades runt då o då så gav vinet inte mycket mer med sig utan vinet höll sig stängt timme efter timme tills de så sakteliga sinade ur glasen.

Rödpang från Pomerol

Att stirra sig blind på klassade slott i Bordeaux är lätt då man glömmer att de mest exklusiva vinerna från Bordeaux är oklassade, jag talar då om vinerna från Pomerol. Med storheter som Ch. Petrus i spetsen och strax bakom Le Pin, Le Gay, Lafleur och Vieux Chateau Certan mfl...

Nu har jag tyvärr inte haft chansen att prova Petrus, Le Pin, Le Gay eller Vieux Chateau Certan men Lafleur hade jag den äran att prova i onsdags. Stor Pomerol är bara förnamnet, men smakar det så kostar det...



Chateau Lafleur 2001
Vinet hälls sakta och elegant upp på karaffen, dofter av tryffel och plommon slår mig redan nu när vinet rinner med elegans ner i karaffen. Dekanteringen avbryts i en lugn rörelse för att undvika den bottensats som bildats efter cirka åtta år på nacken.  Vinet får vila några minuter innan det hälls i glaset för att försiktigt snurras runt där dofterna frigörs av mörk frukt, tryffel och örtig sommaräng, frukten känns mogen, tät och fyller upp hela doftsinnet med sitt djup.

När jag doftat klart på denna redan tillsynes mäkta skönhet så tar jag in vinet i munnen och sköljer runt. Det är så man blir religiös i denna stund, munnen fylls av en otrolig fyllnadskänsla med med tanniner och syra i en balans så man blir gråtmild, bakom den eleganta strukturen finner jag den mörka och lätt örtiga frukten i all sin prakt med tryffel och järnlika toner som för mig är typiskt för Pomerol. Eftersmaken är inte av denna värld, jag känner fortfarande smaken av denna skönhet.

Pomerol, mitt nya favoritområde i Bordeaux, det är bara erkänna att jag älskar dessa viner.




Fakta för den intresserade
Lafleur ligger i östra Pomerol på lerplatån "Le plateau Argileux" som består av Pomeorls unika järnoxidrika jordmån  "crasse de fer" med lera och sand samt övre lager av luftig grus och sandrik jord. Här odlar man cirka 50/50 Cabernet Franc och Merlot på sina 4,5 hektar vingårdar med 30 åriga rankor. Vinet lagras i 18 månader på cirka 50% nya ekfat.

Idag ägs Lafleur av Bröderna Jacques och Sylvie Guinaudeau som hyrde in sig på Lafleur redan 1984 efter att Therese Robin avled. De tog helt över Lafleur 2005 efter att Therese syster Marie Robin avled 2001.

Chateau Léoville Poyferré 2007

När man sitter och äter god mat så är det inte svårt att hitta vin som passar till, det är bara tänka på vad man tycker om och anpassa detta efter sitt sunda förnuft till maten. Denna gång blev det i matväg en variant på Biff Rydström och vad man kan man då dricka om inte annat än Bordeaux.

Valet föll på ett av de jag har hört mest gott om av min omgivning, Ch. Léoville Poyferré 2007, en så ung årgång tack vare dess tillgänglighet i ung ålder jämfört med både 05 och 06 som båda är för unga och motsträviga att konsumeras idag enligt egen kunskap. Att dricka 2:a vruer behöver egentligen ingen närmare beskrivelse med tanke på dess rykten och Poyferré som hamnat i skuggan av Las Cases men som i min utsago är de mest prisvärda slottet av de tre.



Doften möts först av en ung bläckig doft med en ton av blyerts och kompost. En till synes mogen ton i doften når mig då detta vin serveras helt synligt. I smaken är vinet förvånandsvärdt tillgängligt i smaken med toner åt cassis och jordig ung frukt. Blyertsen finns där som sig bör i detta slott som utan att smaka allt för modernt känns tillgängligt redan nu. Jag är såld på ung Bordeaux men detta vin tål att växa, kan drickas idag men tål att åldras med glädje i 10 år till.

Återkommer om detta vin vid senare tillfälle...

Sine Qua Non Grenache

Pomerol o Smørrebrød

Med grannar som Cheval-blanc, Vieux Chateau Certan, Chateau Petrus och L'evangile så har man ett rykte att leva upp till. La Conseillante har sina vingårdar till stor del i St Emilion men räknas till Pomerol med sina 12 hektar vinodling. Namnet kommer från Catherine Conseillan som grundlade vingården i mitten på 1700-talet...

 

 

Ung Pomerol med dominans av merlot blir lätt rätt tung i sin ungdom, extrem dominans av plommon i doften tillsammans med en lätt kryddig ton, kisel, rostade fat (nästan uteslutandet nya fat används) i en härlig koncentration. Något knuten vid första anblicken men efter en till två timmar på karaff börjar vinet att visa upp sig från sina bättre sidor. Koncentrationen är i smaken dominerad av mörka plommon och lätt skitig ton med en bakomliggande snygg kryddighet från fat och cab franc. Vinet har en fin elegans men är ett kraftpaket inlindad i en pomerolförpackning. Behöver tid och med dess koncentration och struktur så väntar jag glädjeligen 10 år till på att se vad vinet har att ge.

 

 

Vad som åts till, ett gött Smörrebröd

 

 

 

Gå med i Johans Vinblogg på Facebook och få senaste uppdateringar och ställ sköna frågor.


Mer Grand vin

Det här med att njuta hör livet till och passioner ska ta till vara på då de får en att slappna av och koppla bort vardagen för en stund. Det är ingen skräll att min passion är vin och jag är rätt bortskämd på den fronten då jag har den äran att jobba med bland de bästa i branschen och få prova stora viner ett par gånger i veckan. I lördags var jag ledig och för att lugna mina sinnen så blev det en middag i Matsalen på PM & Vänner där Andreas jobbade för kvällen så stora viner var på gång innan jag anlände på kvällen. Mitt val för kvällen blev Tertre Roteboeuf 1998 som fick en central roll i måltiden.

Tidigare på dagen pratade jag med chef Simon om jag skulle dricka och att jag gärna ville ha anka och han lovade att laga till de till mig tillsammans med de andra duktiga kockarna. Efter lite amuser och annat gott så kom ankan in med tryffelsky, syltade rödbetor och en svartvinbärspuré och mandelpotatispuré vid sidan av. Det var så gott så jag grät, till ankan ställdes även Chateau Latour 1997 och Pontet Canet 2001 fram av mästaren... Där satt jag i soffan med en fantastisk måltid framför mig med fantastiska viner med trevliga vänner omkring mig. En riktigt toppenafton.

På torsdagskvällen så var det dags igen för lite stora viner och denna gång i form av Chateau Léoville Las Cases 1983, ett rikligt glas som hade ett sådant djup så man bara blir förförd tillsammans med den elegans som hör St Julien till...




Elegant, komplext och magnifikt, inga övriga kommentarer.




Wow, elegans med en djup jordig mineralitet och tät frukt från himlen, moget och gott

Cos D'Estournel 1987 & 2002

Vi är nu inne i 2011 och ännu ett nytt år av spännande viner står framför mig. Vilka det blir får framtiden utvisa men jag skriver här om mina två av mina sista vinupplevelser 2010.

 

 

Cos D'Estournel var för mig ett outforskat kapitel i vinvärlden fram till för en månad sedan. Då fick jag sätta ihop vinpaket till matsalen och till varmrätten föll valet på Cos D'Estournel 1987, mogen bordeaux var min grundtanke och så fick det bli. På Juldagen blev det dags för årgång 2002, intressant att prova vinet med 15 års mellanrum.

 

St Estephe har jag hört både ont och gott om så jag tänkte bilda mig en större uppfattning om de än Montrose 90 som var ett fantastiskt stort vin.

 

 

1987

I doften fylld av jord och läder, rustikt kantigt, mogen cassisfrukt samt kofta. I munnen möts jag av tydliga men mogna tanniner och en backande syra, frukten är mogen och består av stor del av cassis, läder, jord, mineraler och komplext avslut. Ett hårdare vin än jag trott och typiskt St estephe med kantigheten och rustiken bland allt som jag anser typiskt Bordeauxviner. Pikar just nu tycker jag men klarar fem år till i alla fall innan det är försent.

 

2002

Slås på karaff redan när jag sitter på bussen och passerar Virserum. När jag anländer efter en någorlunda uppfräschning så är vinet benhårt i doften, ung motsträvig frukt på gränsen till knuten så vill vinet inte ge med sig något mer än cassis, plommon, krydda och kantigt... I munnen är vinet likadant, benhårt, kantigt, ungt, strukturerat med markerade tanniner och syra. Svårt vin att bedöma då det var så pass knutet utan behöver 3-4 år innan man börjar dricka detta utan timmar i karaffen. Men ett vin med potential och jag lär återkomma med provningar av denna årgång...


Chateau Figeac 1988






För några veckor sedan så beställde jag vin ifrån den tyska vinshopen rare-wine.de och efter lite beslutsångest hamnade valet på Figeac 88 för 75€ och eftersom jag ville undvika besvikelsen av kork så blev det två stycken utifallatt...

Först idag provade jag en av flaskorna till lunch, tack o lov var första flaskan okej, dvs ingen korkdefekt. Doften var till en början något sluten men efter ett tag så kom mognadstoner åt mogen merlot fram, dvs mogna mörka plommon, kryddigt, bakom kunde man finna cassistoner och salvia, ett otroligt komplext vin redan på doften. I färgen är vinet rubinrött till en tegelfärgad kant. När jag smakade på vinet utan mat så möts jag av en oerhörd elegans och den äldre typen av Bordeaux, det är dominans även här av Merlotmognad men även cassisen från cab savignon som jag beskrev på doften. Struktruerna finns väl med och vinet känns moget men ändå som att det har mera att ge om ett par år, ska bli spännande att följa detta vin för eftersmaken är enormt lång, njuter av varje sipp.

Jag gav i slutändan cirka 800kr styck med allt och jag tycker att det är ett väldigt bra pris för ett moget vin av hög kvalité. Jag fick mina viner inom 2 veckor vilket jag tycker är bra och vinerna var väl paketerade och vätskenivåerna perfekta. Mitt nästa köp kommer bli Calon-Segur av någon mogen årgång då det är ett slott jag inte har några referenser ifrån.

Ch. Mouton Rothschild 1995 & Ch. Pensées de Lafleur 2001

Då var det dags för en av de stora att visa sig från sin bättre sida. Ch. Mouton Rothschild, en av de fem i Bordeaux som kan titulera sig för Premier Cru och där med höjs förväntningarna inför varje möte. Denna gång var det dags för 1995, en bra årgång utan tvivel och som borde börja visa mognad nu efter 15 år.

 

 

När man dricker stora viner icke blint så blir det alltid etikettsdrickande och man kan ge egenskaper till vinet som inte redan innan sitter där omedvetet och detta bör man ta hänsyn till. För när flaskan ställs fram med den vackra etiketten designad av den spanska konstnären Antoni Tapies...

 

Vinet Ch. Mouton Rothscild 1995 dekanterades runt sjutiden och kändes något sluten till en början men med ett otroligt djup som sig bör på denna nivån. Efter någon halvtimma och vinet hade tempererats någorlunda och började nu öppna upp sig med en översjö av cassis, blyerts och mörk frukt med en otrolig komplexitet. När tiden gick så gick cab sav dominansen ner något och merlotfrukten började att dominera med sina plommon och jordiga toner. Vinet hade under hela resan en oerhört bra struktur med till en början av mogna tanniner och bra syra med backande kropp full av frukt och inslag av fat och blyerts. Eftersmaken var helt otrolig och höll i sig länge men det finns ett stort men här... Efter två timmar på karaff hände något, vinet började tappa frukten och torka ut något, det förväntar man inte sig på denna nivån men vi diskuterade detta sedan hur man skulle arbeta med detta vin professionellt och det var att undvika att dekantera det då det får tillräckligt med syre i glaset.

 

Kvällen fortsatte och efter denna både positiva och negativa vinupplevelse så ville vi ha något som vi visste var bra och tillgängligt relativt snart. Valet föll på Pensées de Lafleur 2001, en mogen Pomerol och andravinet till Ch. Lafleur där vi hade en dominans just för tillfället av cab franc med kryddtoner och örtighet som man förknippar denna druva med. Blenden är 50/50 kom vi fram till och ju mer tiden gick ju mer kom merlotfrukten fram men cab franc kryddan fanns alltid i bakgrunden. Ett otroligt gott vin och ett vin av bra kvalité men om man jämför med Mouton 95 så saknar det djupet men vad kan man begära av ett vin som är ett andravin och kostar en tredjedel av vinet innan.

 

En väldigt trevlig måndagskväll och jag vill tacka Mattias, Fredrik och Robban för kvällen.


Chateau d'Yquem 1998



Jag får ett glas ställt framför mig med ett litet gyllene innehåll. Jag analyserar först utséendet och det ser ut at röra sig om ett sött vin med en härligt gyllene färg. Jag doftar och finner en massa saffran och mycket botrytistoner. En otrolig komplexitet och tät frukt i doften. När jag smaka på det blommade hela munnen fylld av saffran, gul frukt och otroligt komplexa botrytistoner, min gissning gick åt sauternes, toppnivå årgång troligen kring 1998 tack vare den unga tonen men ändå något mogen frukt. Min gissning föll till slut på Chateau Climens 1998 men det var egentligen för bra för det men eftersom jag aldrig provat Yquem så fick jag nöja mig där. Men det var ju verkligen toppsauternes som jag först var inne på och mitt första möte med Yquem och det var förförande med dess elegans som de lyckas få trotts all sötma och botrytisfrukt. Vackert vin, både att titta på och att njuta av. En stor vinupplevelse i all lägen och en riktig wow-upplevelse.

Såg idag att min vinkrönika som publicerades i VästerviksTidingens nya helgbilagaga dykt upp på deras hemsida så läs den gärna här och kom med synpunkter, både positiva och konstruktiva åsikter välkomnas.

Chateau Certan de May 2000 & Chateau Gazin 1998



Pomerol, östra Bordeaux, ett för mig ännu ej upptäckt guldgruva men har man Petrus så kan man ta ut ett pris för sina viner i samma klass. Det vill säga ingen klass alls. På Larssons rekommendation köpte jag en flaska Chateau Certan de May 2000 och han hade självklart inte fel. Då klockan var snart dags för stängning av kassan hade jag ej tid att sitta o vänta in vinet och just detta hade han i åtankarna och så rätt han hade. När flaskan åkte i karaffen så dofta det i hela bistron av tryffel och plommon. Vinet kändes ungmoget och rundt så att vinets delar precis knutit sig samman och sammanflätats till en okrossbar kedja av struktur och balans. Mjukhet, lenhet och elegans i det oendliga med lång eftersmak som satt i länge och ett vin man enbart sippade på för att man inte ville att det skulle ta slut. Helt opretantiöst och gott!





Ny dag, nya möjligheter. Entrecoten stundar och jag gör mitt andra besök i Pomerol. Denna gång till granngården till Pterus him self. Chateau Gazin med en rustik ettikett får man pluspoäng redan där och vid första doften känns den något knuten och då den kommer direkt från källaren något för sval. Känns väldigt återhållsam och väntar på att öppna upp sig men där bakom finns det gott om tryffel och frukt samt läder, mocka och en härlig komplex röra men all struktur finns där som sig bör. Så är den i nuläget, återkommer med hur den öppnade sig om någon timma eller två. Efter två timmar så händer det stora, nu när vinet tempererats och kommit i jämn balans tacka vare viss oxidation så öppnar sig vinet och visar upp en härlig mogen ton av melrlot genom de mogna plommonfrukten och en viss nässlighet infinner sig, samt tryffel och komplexa jordiga toner som förför. En eftersmak som sitter i länge och som jag sent ska glömma...

Mr Haut-Brion 2002



Det har nu gått en tid sedan jag provade denna manlighet för tredje gången men andra gången för denna årgång. 2002 är generellt ingen upphöjd årgång men det är vid sådana årgångar som slotten testas och de som verkligen kan sitt hantverk lyckas för alla kan segla i medvind men få i motvind. Vinet korkades en sen natt och hade därför väldigt lite tid att få ta vakna till liv efter 8 års vila men skam den som ger sig.

Efter en vålddekantering så gav vinet med sig något och visade på sin storhet i doften med stora inslag av cassis, jordighet, blyerts och någon skitighet i en positiv bemärkelse. Smaken var den återhållsam med en fantastisk struktur vad det gäller tanniner, syra och kropp. Tanninerna kändes som de börjat mogna och var inte påträngande som ungdomens vin kan visa upp. Efter någon timma så kom fruktigheten igen och med en härlig balans och komplexitet med jordiga cassistoner. Eftersmaken satt i väldigt länge och då menar jag väldigt länge. Vinet serverades inte blindt till mig själv men till mina vänner som ganska snart förstod att det var något stort på gång...

En årgång värt att dricka tycker jag då man som dödlig har råd med det med ett pris kring 2000kr så är det helt klart ett vin värt att köpa och det tål minst och mår bra av 10 år och mer.

2x Bordeaux 82

.
På torsdagskvällen så provades två giganter från Bordeaux Chateau Mouton-Rothschild och Chateau Leoville Las-Cases av den ännu mer hyllade årgången 82 och att båda vinerna fått 100p av Parker gjorde inte förväntningarna mindre. 1982 var första bra årgången på många år och årgången ansågs inte vara den fenomenala årgång som de var förens en viss Robert Parker gav ett flertal Bordeauxviner 100p på sin poängskala.

Som sagt vad så var förväntningarna höga på dessa stora viner från Bordeaux och upplevelsen blev en stor upplevelse men inte så stor som man hade hoppats på. Chateau Mouton-Rothschild 82 kändes elegant, balanserat, komplext, väldigt typiskt Pauillac och snyggt gjord men den var flyktig i doft och smak och kändes som den sjungit sin sista refräng för ett par år sedan. Leoville Las Cases där emot kändes ung i sammanhanget men moget och välgjort och snyggt även här men kändes som det saknades något, de där riktiga djupet man kräver av ett sådant vin. Man hade alla de typiska karaktärerna med jord, blyerts, läder och en härlig komplexitet. Jag tror att Las Cases kommer ta sig med åren och håller minst 4-5 år till.
.
Som vinupplevelse var dessa 82:or lite av en besvikelse men ändå stora viner men levde inte upp till sitt rykte och pris som de anbringar på marknaden i min smak, då dricker jag hellre Chateau Ducru-Beaucaillou 88 eller Chateau Montrose 90.

Chateau La Mission Haut-Brion 2002

Efter en tuff arbetsvecka så var det dags för sommelieriträning med min kolega och mentor Fredrik Horn. Träningen gick lysande och efteråt så tog vi och korkade en flaska La Mission Haut-Brion 2002 som för oss båda var ett oprovat kapitel (dvs årgången) och det blev en intressant upplevelse. Vinet var direkt tillgängligt och vi valde att inte dekantera det. På doften var vinet en blandning av mogen cassisfrukt och jordiga toner samt inslag av franska fat och läder. I smaken kändes tanninerna relativt mjuka och syran var i bra bra balans men det saknades djup i vinet som annars fanns menade Fredrik. Frukten var i smaken relativt mogen och den kändes lite "lillgammal" den kändes ung men ändå mogen, sedan kan de bero på bristande lagringsförhållanden hos importören men det har jag svårt att tro utan det är nog vad denna årgång ger. Med ett pris på cirka 800kr för en La Mission Haut-Brion får de ändå ses som en försmak då vi kan jämföra de med priser på 05 och 06 på priser över 5 000kr.

Chateau Pontet Canet 2006

Efter en slitsam vecka som avslutats med Karl-Oskardagarna så blev söndagen lugn och efter avslutad Sommelierträning med Fredrik så kände jag mig sugen på något lyxigare vin och hade inte så mkt att välja på men valet föll på Pontet Canet 2006. Kändes först som ett helgerån då detta vinet blott har 4 år på nacken och bör enligt allas rekommendationer drickas efter iaf 10 år. Det visade sig också snart att det också var...

Chateau Pontet-Canet ligger i Pauillac i Bordeaux och rankades som en 5e Cru under Klassifikationen 1855

Chateau Branaire 2001

Efter att ha inhandlat tre flaskor Chateau Branaire 2001 så var två av dem korkskadade vilket gjorde mig väldigt besviken och förväntnignarna på den tredje flaskan var inte speciellt hög. Tack och lov visade sig att denna flaska var helt korrekt och vinet tappades upp på karaff. Vinet fick stå o luftas i en och en halv timma för att sedan hällas upp på glas för att provas av. De man först möttes av var en mogen mörk frukt tillsammans med en typiska för S:t Julien karaktären av blyerts och en viss jordighet. Som sagt kommer detta vin från S:t Julien i Västra Bordeaux och klassades som en 4:e Cru 1855. 2001 anses vara en underskattad årgång då den kom efter den klassiska årgången 2000. Decanter skrev i ett nummer nyligen att 2001orna överraskar och slår idag stundtals vinerna från årgång 2000.




I Doften var vinet karaktäristiskt med S:t Julien med sina eleganta blyertstoner tillsammans med en mörka frukten samt sammetslena franska ekfat. I smaken var vinet oerhört elegant och nästan åt Pauillac hållet. Tanninerna var runda och fina och syran var i sin peak dvs den började falna och gjorde de under timmarna den stod på karaff. Jag skulle ge detta vin max 5 år till men helst bör det drickas nu då syran är på väg bort men idag är vinet helt fantastiskt gott. Eftersmaken satt i fint och lent med betoning på blyerts och en mogen mörk frukt på gränsen till att börja torka något.

Chateau Pichon Longueville Comtesse de Lalande 2005

En av de femton 2:a cruerna fick stå upp för den fantastiska årgången 2005 i lördagskväll. Det var köpt för att visa den storhet som denna årgång borde visa upp redan i dess ungdom. När jag efter att ha betalat de modiga 1200kr för flaskan på bolaget så tog jag mig en sökrunda för att se vad som skrivits om detta slott och det var mestadels ris, vad de berodde på har jag svårt att förstå men de hade väl fel på flaskorna alternativt extrema krav på vinet.



Ch. Pichon Longueville Comtesse de Lalande ligger i Pauillac strax intill de stora slotten Lafite och Mouton-Rothschild. Fram till 1850 tillhörde man den stora Pichon egendomen som sedan splittades i två delar (Baron och Comtesse). 1855 klassades båda Pichonvinerna som två av de femton 2:a cruerna. Även Mouton klassades som en 2:a cru vid denna tidpunkt så då fanns det tre 2:a cruer i Pauillac med Mouton höjdes som ni säkert känner till att bli en 1:er Cru 1973.

Jag korkade vinet kring 11 på kvällen och slängde det rätt våldsamt på karaffen för att få maximal luftexponering, jag lät Fredrik Horn provsmaka blindt för att se om han kunde sätta vinet och utan att smaka genom att enbart dofta i karaffen var han snart framme vid Ung Bordeaux, Pauillac tack vare blyertstonerna, en hög nivå beroende på struktur och finess, kanske en av de två 2:a cruerna 05. Blev riktigt imponerad av denna uppvisning. När jag någon timma senare provade vinet så hade det börjat öppna sig och visade upp en härlig ung cassisfrukt tillsammans med blyertstoner och väl integrerade fat. En oerhört elegans och finess fanns i vinet som jag inte upplevt på länge, det var absolut inger skrytvin utan visade blygt upp sig mer och mer men med förföriska tanniner och en trevlig syra som var väl sammansatt. Eftersmaken må ha varit något kort men den var ändå medel till lång men vinet hade en sådan elegans och finess att man förlåter detta vin som är hittills de bästa röda vinet jag druckit i år. Elegans och finess får vara ledorden för detta vin denna gång.

Chateau Ducru-Beaucaillou 1988



Ett av S:t Juliens och ett av Bordeauxs vackraste slott tillhör vinhuset Chateau Ducru-Beacaillou som har anor sedan 1600-talet då det tillhörde området Beychevelle. När Beychevelles ägare dog 1642 bröts Ducru-Beaucaillou och Branaire-Ducru loss och blev egna vingårdar. På 1700-talet ägdes gården av en man vid namn Bergeron och på den tiden var Beaucallou känt under namnet Macaillou (fritt översatt: usla stenarna) som berodde på de stora stenar som fanns i jorden och ansågs vara till besvär. Strax innan Bergerons död märkte man att stenarna inte alls var till något besvär utan hade stor betydelse för dräneringen och där med för kvalitén på vinet.Därför döpte man nu området till Beaucaillou (fritt översatt: vackra stenarna). Bertrand Ducru tog nu över vingården och där tillkom namnet "Ducru" till namnet som det är idag. Kvalitén på vinet ökade succesivt och vid Klassifikationen i Bordeaux 1855 klassades vinet som en av de femton 2:a Cruerna. Bertrand gick bort 1829 och då tog sonen Gustave över vingården och bygde upp vinkällaren som ligger under slottet. Gustave som var gift med en rik änka köpte upp Branaire-Ducru av sin kusin och överlät kontrollen av Ducru Beaucaillou 1860 till sin syster som sex år senare sålde vidare slottet. 

Slottet köptes av Lucie-Caroline Dassier för egna pengar som var maka till Nathanial Johnston som hade ärvt sin far William Johnstons företag. Man försökte nu plocka bort "Ducru" från namnet för att ta bort spår av de förra ägarna men man fick avslag. Ducru-Beaucaillou drabbades hårt av vinlusen i slutet på 1800-talet som slog hårt mot vinrankorna men man började ta fram en lösning mot skadeinsekten genom att bespruta vinrankan med kopparsulfat som från början var till att hålla klåfingriga bärplockare borta. Strax därefter dog Lucie-Caroline Dassier och maken drev vinhuset vidare och gifte senare om sig med Marie Caradja av Constantinople som var dotter till Prins Constantine av Turkiet. På hennes intiativ anlitades arkitekten Michel-Louis Garros som skapade de två tornen på slottet samt den vackra trädgården.

När depressionen slog till mot Europa med första världskriget så blev man tvungen att sälja vingården 1929 och köptes av vinhandlaren Desbarats. Han lyckades inte särskilt väl han heller under denna tid och blev tvungen att sälja vidare slottet 1941 och då köptes vingården upp av Francis Borie som rustade upp vingården på nytt och snart tog hans son Jean-Eugène Borie över efter fadern. Jean-Eugène dog 1998 och då tog sonen François-Xavier Borie över vingården för att snart ge den till sin yngre bror Bruno Borie 2003 som äger vinhuset idag.


Vingården sträcker sig ner mot Girondefloden och ligger mitt emellan Beycehevelle i norr och Latour i grannområdet Pauillac i söder. Man tillverkar två vin, dels förstavinet Ducru-Beaucaillou och andravinet La Croix de Beaucaillou Vingården sträcker sig över 215 hektar och jordmånen består av djupa grusjordar och innehåller stora stenar som gav slottet sitt namn. Enbart 50 hektars vinodling används till första vinet som till stor del ligger kring slottet. Till förstavinet odlas 65% Cabernet Sauvignon, 25% Merlot, 5% Cabernet Franc och 5% Petit Verdot. Vinrankorna är i genomsnitt 40 år gamla och man odlar 10 000 rankor/hektar. Skörden sker manuellt och vindruvorna sorteras före pressningen för att sedan jäsas på rostfria ståltankar under kontrollerade temperaturförhållanden i två veckor.  Sedan tillsätts en del pressjuice innan vinet går igenom malolaktisk jäsning för att sedan lagras på franska ekfat i 18 månader där förstavinet lagras på 50-80% nya fat. 



Chateau Ducru-Beaucaillou 1988
En av de klassiska årgångarna i Bordeaux och även mitt födelseår. Därför kändes detta extra stort när vi korkade upp detta vin med vännerna på PM. När vinet först korkades upp så var doften helt fantastisk men det var något i smaken som vi först ansåg inte var som det skulle, den kändes skitig liksom. Men efter 3 timmar på karaff så öppnade sig vinet oehört och man möttes i doften av en härlig jordig ton med syltig frukt och en del blyerts. En fantasisk komplexitet i doften men av stor elegans som det bör vara. När man nu smakade på vinet möttes man av en silkeslenhet samt härlig struktur av mogna tanniner och bra syra som spelade oerhört bra ihop med cassisfrukten och röda frukten tillsammans med jordigheten, de integrerade faten samt blyertsen som vi hade i doften. Vinet hade en oerhört härlig komplexitet och en helt sjukt bra längd som kan förföra vilken vinälskare som helst.

Helt klart det bästa röda vinet jag druckit i år och totalt sett det näst bästa vinet jag druckit efter Chateau Montrose 1990 men detta är snuddande nära. Hade jag fortsatt med min poängskala som jag ej kunde upprätthålla så är denna ännu en 100p.

Tidigare inlägg