Johans vinblogg

Efter att ha gjort mig hemmastadd i Grythyttan så kom några vänner på besök för att äta lite. Eller de laga mat och jag drack vin som de brukar vara. Vi inledde med lite ostron som sig bör och till dem drack vi lite god champagne i form av Comtes de Champagne 1999 som jag tidigare berört. Den rena frukten och skarpa syran från champagnen spelade i bra harmoni ihop med sältan från ostronen och man kunde någonstans finna en koppling mellan mineraliteten i ostronen och länka samman den med mineraliteten i Champagnen. Syran var något busig och ung vilket gjorde att den inte kändes helt hundra i balansen men en väldigt trevlig och god start på denna middag.

Så har man hittat upp till hyttan igen, denna gång för att packa ner lägenheten och göra sig redo för kursstart inför höstens diplomastudier som förhoppningsvis kommer att vara oerhört lärorika. Kommer läsa på distans nu och samtidigt jobba på PM & Vänner i Växjö i Bistro och Matsal så man får både teori och praktik på en gång. Nice som bara sjutton!

I lördagsnatt var det dags att korka två härligheter, inledde med en Cristal 2000 som var så oerhört ren i frukten och balanserad i syran att det var svårt att inte bli förförd. Champagnens motsvarighet till Bordeux's Pauillac kan man säga för Cristalen dominerades av en ren chardonnayfrukt med en uppbackande kroppslighet av Pinot Noir. Rent och snyggt är ledorden i detta betyg för Cristal 2000 som inte annat än kan ses som den snyggaste champagnen jag druckit. Det må va svårt att definiera snygghet i smakväg men här var de det självklara ordvalet. Komplexitet är ett överdådigt ord som inte behövs i denna champagne utan orden rent, snyggt och elegant får stå för upplevelsen.

På torsdagskvällen så provades två giganter från Bordeaux Chateau Mouton-Rothschild och Chateau Leoville Las-Cases av den ännu mer hyllade årgången 82 och att båda vinerna fått 100p av Parker gjorde inte förväntningarna mindre. 1982 var första bra årgången på många år och årgången ansågs inte vara den fenomenala årgång som de var förens en viss Robert Parker gav ett flertal Bordeauxviner 100p på sin poängskala.

Efter en tuff arbetsvecka så var det dags för sommelieriträning med min kolega och mentor Fredrik Horn. Träningen gick lysande och efteråt så tog vi och korkade en flaska La Mission Haut-Brion 2002 som för oss båda var ett oprovat kapitel (dvs årgången) och det blev en intressant upplevelse. Vinet var direkt tillgängligt och vi valde att inte dekantera det. På doften var vinet en blandning av mogen cassisfrukt och jordiga toner samt inslag av franska fat och läder. I smaken kändes tanninerna relativt mjuka och syran var i bra bra balans men det saknades djup i vinet som annars fanns menade Fredrik. Frukten var i smaken relativt mogen och den kändes lite "lillgammal" den kändes ung men ändå mogen, sedan kan de bero på bristande lagringsförhållanden hos importören men det har jag svårt att tro utan det är nog vad denna årgång ger. Med ett pris på cirka 800kr för en La Mission Haut-Brion får de ändå ses som en försmak då vi kan jämföra de med priser på 05 och 06 på priser över 5 000kr.

Efter en slitsam vecka som avslutats med Karl-Oskardagarna så blev söndagen lugn och efter avslutad Sommelierträning med Fredrik så kände jag mig sugen på något lyxigare vin och hade inte så mkt att välja på men valet föll på Pontet Canet 2006. Kändes först som ett helgerån då detta vinet blott har 4 år på nacken och bör enligt allas rekommendationer drickas efter iaf 10 år. Det visade sig också snart att det också var...

Chateau Pontet-Canet ligger i Pauillac i Bordeaux och rankades som en 5e Cru under Klassifikationen 1855

Efter att ha inhandlat tre flaskor Chateau Branaire 2001 så var två av dem korkskadade vilket gjorde mig väldigt besviken och förväntnignarna på den tredje flaskan var inte speciellt hög. Tack och lov visade sig att denna flaska var helt korrekt och vinet tappades upp på karaff. Vinet fick stå o luftas i en och en halv timma för att sedan hällas upp på glas för att provas av. De man först möttes av var en mogen mörk frukt tillsammans med en typiska för S:t Julien karaktären av blyerts och en viss jordighet. Som sagt kommer detta vin från S:t Julien i Västra Bordeaux och klassades som en 4:e Cru 1855. 2001 anses vara en underskattad årgång då den kom efter den klassiska årgången 2000. Decanter skrev i ett nummer nyligen att 2001orna överraskar och slår idag stundtals vinerna från årgång 2000.




I Doften var vinet karaktäristiskt med S:t Julien med sina eleganta blyertstoner tillsammans med en mörka frukten samt sammetslena franska ekfat. I smaken var vinet oerhört elegant och nästan åt Pauillac hållet. Tanninerna var runda och fina och syran var i sin peak dvs den började falna och gjorde de under timmarna den stod på karaff. Jag skulle ge detta vin max 5 år till men helst bör det drickas nu då syran är på väg bort men idag är vinet helt fantastiskt gott. Eftersmaken satt i fint och lent med betoning på blyerts och en mogen mörk frukt på gränsen till att börja torka något.

På fredagskvällen efter att ha gått av serice lite tidigare satte jag mig och köpte en flaska vin i form av J.F Mugnier Nuits Saint Georges Clos de Fourches 06 som är ett oklassat läge och ligger granne till Clos de la Marechale som jag skrivit om i tidigare inlägg. Läget är oklassat och består av cirka ett åtta hektar stort område. Nuits Saint Georges ligger i Cotes de Nuits strax söder om Vosne Romanée.



När vinet först provades var den fantastisk i doften med härliga körsbärs och jordgubbstoner medan i smaken var den tvär och tjurig. När den först serverades så var den cirka 15 grader och det kändes att när den hade tempererats i glaset till cirka 18 grader så kom den silkeslena frukten allt mer fram och smaken blev rättvis mot doften. Vi fann även en hel del mineraliska toner åt skiffer i smaken samt lätt jordiga toner samt en elegans som kännetecknar en bra Pinot Noir. Vinet hade en bra balans och kändes ungt samt som en enklare variant av Clos de la Marechale men man kände igen sig. När en timma hade gått och vinet passerat 20 graderssträcket så börja den torka ut något och blev återigen något svårtillgänglig vilket visar sig på vikten av rätt temperaturer i vinerna. Eftersmaken var medellång och slutbetyget blir ett snyggt gjort vin i en relativt enkel elegant stil som tåls att drickas till vardag som till fest.

Då var det dags att få lite perspektiv på tillvaron, dvs dricka något annat än franskt på en bra nivå. Valet föll på ett av Emilio Moros prestigeviner Malleolus de Valderramiro 2006 från Ribera del Duero i Spanien. Vinet görs på Spaniens nationaldruva Tempranillo och har genomgått malolaktisk jäsnig på amerikanska fat samt lagring under 18 månader på franska ekfat.



Vinet slogs på karaff och var direkt tillgängligt med en himla mycket power och krydda med svaga vaniljtoner samt en lätt fatkaraktär. När första glaset hälldes upp var vinet silkeslent och med en jäkla mycket power och tryck i så man förstår att Parker gillar detta och har gett det 95p. I smaken var vinet oerhört lent med en fruktdriven karaktär av mörk frukt samt integrerade fat samt toner av vanilj som mjukade upp upplevelsen. Vinet hade en fantastisk struktur och var väldigt snyggt gjort och en fin balans i all kraft. Eftersmaken satt i länge och bestod av mörk frukt och vaniljstång. Ett väldigt gott vin som är lätt att tycka om för det har så mycket men efter tre timmar på karaff började vinet tappa kraft och planade ut till det negativa så detta är ett vin jag anser ska drickas inom 2 timmar de slås på karaff men ändå ett vin jag tror klarar av 10 år på flaskan.