Johans vinblogg

Ett av S:t Juliens och ett av Bordeauxs vackraste slott tillhör vinhuset Chateau Ducru-Beacaillou som har anor sedan 1600-talet då det tillhörde området Beychevelle. När Beychevelles ägare dog 1642 bröts Ducru-Beaucaillou och Branaire-Ducru loss och blev egna vingårdar. På 1700-talet ägdes gården av en man vid namn Bergeron och på den tiden var Beaucallou känt under namnet Macaillou (fritt översatt: usla stenarna) som berodde på de stora stenar som fanns i jorden och ansågs vara till besvär. Strax innan Bergerons död märkte man att stenarna inte alls var till något besvär utan hade stor betydelse för dräneringen och där med för kvalitén på vinet.Därför döpte man nu området till Beaucaillou (fritt översatt: vackra stenarna). Bertrand Ducru tog nu över vingården och där tillkom namnet "Ducru" till namnet som det är idag. Kvalitén på vinet ökade succesivt och vid Klassifikationen i Bordeaux 1855 klassades vinet som en av de femton 2:a Cruerna. Bertrand gick bort 1829 och då tog sonen Gustave över vingården och bygde upp vinkällaren som ligger under slottet. Gustave som var gift med en rik änka köpte upp Branaire-Ducru av sin kusin och överlät kontrollen av Ducru Beaucaillou 1860 till sin syster som sex år senare sålde vidare slottet. 

Slottet köptes av Lucie-Caroline Dassier för egna pengar som var maka till Nathanial Johnston som hade ärvt sin far William Johnstons företag. Man försökte nu plocka bort "Ducru" från namnet för att ta bort spår av de förra ägarna men man fick avslag. Ducru-Beaucaillou drabbades hårt av vinlusen i slutet på 1800-talet som slog hårt mot vinrankorna men man började ta fram en lösning mot skadeinsekten genom att bespruta vinrankan med kopparsulfat som från början var till att hålla klåfingriga bärplockare borta. Strax därefter dog Lucie-Caroline Dassier och maken drev vinhuset vidare och gifte senare om sig med Marie Caradja av Constantinople som var dotter till Prins Constantine av Turkiet. På hennes intiativ anlitades arkitekten Michel-Louis Garros som skapade de två tornen på slottet samt den vackra trädgården.

När depressionen slog till mot Europa med första världskriget så blev man tvungen att sälja vingården 1929 och köptes av vinhandlaren Desbarats. Han lyckades inte särskilt väl han heller under denna tid och blev tvungen att sälja vidare slottet 1941 och då köptes vingården upp av Francis Borie som rustade upp vingården på nytt och snart tog hans son Jean-Eugène Borie över efter fadern. Jean-Eugène dog 1998 och då tog sonen François-Xavier Borie över vingården för att snart ge den till sin yngre bror Bruno Borie 2003 som äger vinhuset idag.


Vingården sträcker sig ner mot Girondefloden och ligger mitt emellan Beycehevelle i norr och Latour i grannområdet Pauillac i söder. Man tillverkar två vin, dels förstavinet Ducru-Beaucaillou och andravinet La Croix de Beaucaillou Vingården sträcker sig över 215 hektar och jordmånen består av djupa grusjordar och innehåller stora stenar som gav slottet sitt namn. Enbart 50 hektars vinodling används till första vinet som till stor del ligger kring slottet. Till förstavinet odlas 65% Cabernet Sauvignon, 25% Merlot, 5% Cabernet Franc och 5% Petit Verdot. Vinrankorna är i genomsnitt 40 år gamla och man odlar 10 000 rankor/hektar. Skörden sker manuellt och vindruvorna sorteras före pressningen för att sedan jäsas på rostfria ståltankar under kontrollerade temperaturförhållanden i två veckor.  Sedan tillsätts en del pressjuice innan vinet går igenom malolaktisk jäsning för att sedan lagras på franska ekfat i 18 månader där förstavinet lagras på 50-80% nya fat. 



Chateau Ducru-Beaucaillou 1988
En av de klassiska årgångarna i Bordeaux och även mitt födelseår. Därför kändes detta extra stort när vi korkade upp detta vin med vännerna på PM. När vinet först korkades upp så var doften helt fantastisk men det var något i smaken som vi först ansåg inte var som det skulle, den kändes skitig liksom. Men efter 3 timmar på karaff så öppnade sig vinet oehört och man möttes i doften av en härlig jordig ton med syltig frukt och en del blyerts. En fantasisk komplexitet i doften men av stor elegans som det bör vara. När man nu smakade på vinet möttes man av en silkeslenhet samt härlig struktur av mogna tanniner och bra syra som spelade oerhört bra ihop med cassisfrukten och röda frukten tillsammans med jordigheten, de integrerade faten samt blyertsen som vi hade i doften. Vinet hade en oerhört härlig komplexitet och en helt sjukt bra längd som kan förföra vilken vinälskare som helst.

Helt klart det bästa röda vinet jag druckit i år och totalt sett det näst bästa vinet jag druckit efter Chateau Montrose 1990 men detta är snuddande nära. Hade jag fortsatt med min poängskala som jag ej kunde upprätthålla så är denna ännu en 100p.

Från Österrikes vackra sluttningar i Wachau finns producenten Weingut Prager som grundades av Franz Prager och drivs idag av hans barnbarn Toni Bodenstein som anses vara en av Österikes bästa vimakare. Prager har vingårdar i Wachau kring städerna Weißenkirchen och Dürnstein som sammanlagt sträcker sig över 13 hektar och man odlar mestadels Riesling men även en del Grüner Veltliner. Man tillverkar viner både  på Fiederpsel nivå (12% abv) och Smaragd nivå (13% abv). Vinerna känns igen på strukturen samt att de visar stort på sin terroir.


Vinet Prager Achleiten Riesling Smaragd 2008 kommer från området Achleiten som ligger vid staden Weißenkirchen. Jag hade den äran att prova vinet den 7:e Juni tillsammans med Fredrik Horn. Vinet serverades självklart blindt och jag slogs först  av den härliga mineraliteten och knivskarpa syran som vinet hade. När jag väl  smakade på vinet möttes jag av en oerhörd struktur och en balans som jag aldrig  upplevt i ett vitt vin. Min första gissning  gick åt Grüner Veltliner från Österrike då jag kände en del grapefrukt och pärontoner ibland mineraliteten. Min gissning föll därför på en Grüner Veltliner, Österrike 2006-2008 på en hög nivå (Smaragd) men ej områdesbestämt.  När jag fick reda på vad det var så väcktes mitt intresse än en gång för Österrikiska viner  då det var en producent som jag inte hade provat innan. Österrikes vita viner går från självklarhet till självklarhet. Eftersmaken på vinet satt länge kvar och var av fantastisk fräschör och balans.
Ett vin som jag kommer att dricka många gånger framöver.

För er som vill prova denna eleganta skönhet så finns det två flaskor kvar av årgång 2007 på Systembolaget (nr: 96501, 399kr).

 

Chateau Beychevelle ligger i Saint Julien i västra Bordeaux och har anor sedan 1700-talet. Slottet klassades som en Fourth Growth vid Klassifikationen i Bordeaux 1855. Den totala egendomen består av 250 hektar där man odlar vinrankor på de 90 hektar som utgör grusjordar. Odlingarna består av 62% Cab. Sauvignon, 31% Merlot, 5% Cab. Franc och 2% Petit Verdot. Vinrankorna är genomsnittligt 25 år gamla och man odlar 10 000 vinrankor per hektar. Vindruvorna skördas manuellt och jäses vid 30 grader för att sedan lagras på franska ekfat från Allier, Nièvre och Cher i 18 månader där 50% byts ut varje år. Chateau Beychevelle producerar även ett andra vin som heter Amiral de Beychevelle.

 

På ettiketten syns det en båt med ett huvud av en Griffon (mytologiskt sagodjur som drog Dionysos vagn)

 

Chateau Beychevelle 2006

Färgen är härligt djup med lila inslag. I doften är vinet först något knutet men efter lite luft så öppnar vinet sig och toner av mörka bär, cassis och mörka plommon, härlig komplexitet finner iv även här. I smaken är vinet ungt med unga tanniner som är bra strukturerade tillsammans med en syra som spelar i bra balans med vinet I övrigt. Fruktkaraktärer av mörka bär, inslag av plommon och en hel del fat är märkbara men på ett snyggt sätt. Eftersmaken domineras av fat och en underliggande mörk frukt. Ett vin som går utmärkt att dricka ungt då det är i en modern stil men mår bra av lagring i upp till cirka 10 år.

Har nu än en gång anlänt till vacka Växjö som tyvärr för tillfället dränks i regn men man får göra det bästa av sin första dag här och prova lite vin. Dagens vin kommer bland annat att bli Chateau Ducru-Beaucaillou 2006 från S:t Julien i Bordeaux som kommer dyka upp i ett senare inlägg.

Ett inlägg som kommer inom kort handlar om Alsace Grnd Cru och Zind Humbrecht's storsinta Pinot Gris från 2001 som jag provade ihop med en vän härom veckan.