Portvin
Portvin kommer från staden Porto i Portugal. Vinet har en söt smak som ofta tenderar åt russin och har en röd djup färg.
För att få portvinets söta smak tillsätter man druvsprit som dels avbryter jäsningen och därigenom förhindrar att allt socker omvandlas till alkohol, dels ger portvinet dess höga alkoholhalt.
Portvin skall odlas på skifferjordar, framförallt för att uppnå den fina fruktsötman som är karaktäristisk för bra portviner. Skifferjordar är flitigt förekommande i Portugal, framförallt i Duorodalen där druvorna till allt portvin odlas. Sedan 1756 får inte portvin odlas på annat än skifferjordar.

Typer av portvin:
Vintage Port är den förnämsta sorten port. Den görs endast de år då vinet bedöms nå exceptionell kvalitet, och innehåller endast druvor från en årgång. Vintage port lagras ett fåtal år på stora träfat varefter det buteljeras och utvecklas sedan på flaska i mellan tio och fyrtio år, eller i vissa fall ännu längre. Vintage dricks med fördel till lagrade ostar.

Late Bottled Vintage, eller LBV är en port som lagras på ekfat under ett antal år för att utvecklas tillräckligt för att bli drickfärdigt.

Tawny har lagrats på små ekfat och har genom detta fått en ljusare färg och tydlig fatton. Vinet måste lagras minst sju år för att få säljas som Tawny. Tawny säljs också med angiven ålder – tio, tjugo, trettio eller fyrtio år – vilket innebär att vinet är en blandning av viner med en genomsnittlig ålder av angivet antal år.

Colheita är ett portvin av Tawnykaraktär men som kommer från en angiven årgång. Colheita mognar på ekfat och är efter buteljering färdig att konsumeras. Colheita lagras ibland mycket länge.

Ruby är en enklare form av port som lagrats på ekfat ett par år och därefter buteljerats för omedelbar konsumtion.

Druvsorterna man använder är:
Tinta Barroca,
Tinta Cão,
Tinta Roriz (som är ett annat namn på Tempranillo),
Touriga Francesa och
Touriga Nacional.

Eiswein
Isvin är ett vin som tillverkats av vindruvor som skördats och pressats i fruset tillstånd, vilket normalt innebär vid -8°C eller kallare. När druvorna börjar frysa bildas iskristaller inuti dem samtidigt som druvornas innehåll av socker och aromämnen koncentreras i den druvmust som kan pressas ur druvorna. Således är druvorna inte helt genomfrysta, och ju lägre skördetemperatur desto sötare och mer koncentrerad druvmust, och desto mindre mängd must som kan pressas ur druvorna. Isviner är söta dessertviner som oftast utmärker sig genom mer eller mindre utpräglade honungsaromer och en hög syrahalt, vilket ger dem en fräsch smakprofil trots den höga sockerhalten (200-250 g/l är inte ovanligt). Isviner brukar också ha en tydligare druvkaraktär än ädelsöta viner. Eftersom isvinskörden är mycket arbetskrävande, de skördade mängderna små och risken för att inte få någon skörd alls är stor, är isviner i allmänhet dyra.

I Tyskland och Österrike används beteckningen Eiswein för isviner, och utgör ett s.k. Prädikat i respektive lands vinlagstiftning. I båda länderna gäller att druvmusten måste nå upp till samma mustvikt (sockerhalt) som gäller för ädelsöta viner med beteckningen Beerenauslese, vilket innebär 25 °KMW/127 °Oe i Österrike och i Tyskland är beroende av druvsort och region; för Riesling gäller 110-125 °Oe. Gränsen tillämpas således efter att druvorna har fryst. Ett Riesling Eiswein som nätt och jämnt når upp till den gräns som gäller i bl.a. Mosel-Saar-Ruwer, 110 °Oe, kan ha en sockerhalt på c:a 100 g/l och upplevs då snarare som halvsött än sött. Till skillnad från ädelsöta viner finns ingen separat beteckning för isviner som når upp till en koncentration och sötma som motsvarar Trockenbeerenauslese, vilket är den koncentration som man brukar hitta hos riktigt namnkunniga tillverkare. Dock brukar skillnaden mellan de enklaste och de bästa vinerna märkas tydligt i prissättningen. Fram till mitten av 1900-talet var Eiswein mycket ovanligt i Tyskland, eftersom druvorna sällan blev kvar på vinrankorna länge nog för att hinna frysa. Om druvorna lämnades kvar blev de ofta uppätna av fåglar. Numera är det vanligt att man efter den vanliga skörden packar in vinrankorna med återstående druvklasar i plastfolie för att möjliggöra produktion av Eiswein.
Ett tyskt isvin som måste betraktas som historiskt är årgång 2001 av Oberhäuser Brücke Riesling Eiswein producerat av Weingut Hermann Dönnhoff i Nahe, eftersom det var det första tyska vin någonsin som nådde upp till den "magiska" gränsen 100 poäng i den inflytelserika Robert Parker's Wine Advocate. I Kanada används beteckningen Icewine (skrivet som ett ord) om isviner. Eftersom de flesta betydande tillverkare är medlemmar av Vintners Quality Alliance (VQA) är det i praktiken den organisationens regler som styr Icewine-produktionen. Bl.a. föreskrivs en temperaturgräns om -8 °C (en grad kallare än Tysklad och Österrike), vilket innebär att den lägsta sockerhalten som förekommer ligger högre än i Tyskland. Kanada har sedan starten på 1970-talet kommit att bli världens största tillverkare av isviner, tack vare sina pålitligt kalla vintrar. I Kanada är det mycket vanligare än i Tyskland att isvinproduktionen är en betydande inkomstkälla för producenterna, och att stora delar av vingårdar (åtminstone sådana där Vidal odlas) sätts av för Icewine-produktion.

Generellt bibehåller isviner betydligt mer av druvsortens karaktär än vad ädelsöta viner gör, men presenterar dem i en påtagligt koncentrerad form. Det brukar allmänt anses att Riesling ger de bästa och mest karaktäristiska isvinerna. Isvinkaraktären, med honungsaromer och hög syra, förstärker ytterligare de drag som redan finns hos druvsorten, och gör vinerna distinkt annorlunda än ädelsöta viner (särskilt ädelsöta viner med hög alkoholhalt och fatkaraktär, som Sauternesviner). Tysk Riesling Eiswein brukar ha högre syra än kanadesisk Riesling Icewine. Genom kombinationen av hög sockerhalt och hög syra är isviner på Riesling lagringsdugliga, och utvecklar i likhet med andra rieslingviner petroleumaromer efter en längre tids lagring. Dock är det inte lika vanligt att lagra Riesling Eiswein riktigt lika länge som ädelsöta rieslingviner, troligen beroende på att mognadstoner gör att isvinerna i viss utsträckning förlorar sin särart relativt ädelsöta viner.

I Kanada görs den största mängden isvin på Vidal, och de utmärker sig genom utpräglade aprikosaromer i kombination med honung, en viss kryddighet i smaken och lägre syra än Riesling. Vidal Icewine brukar vara något billigare än Riesling Icewine. Vidal Icewine brukar inte anses vinna något på lagring, men klarar sig i alla fall i några år utan att försämras.

Gewürztraminer kan ge mycket spännande isviner, med koncentrerade aromer av rosor och litchifrukt i kombination med honung, men är klart mer ovanliga än Riesling och Vidal. Mer neutrala gröna druvor som Welschriesling (vanlig i Österrike) eller Sylvaner ger mindre särpräglade isviner, man kan ändå ha en bra honungskaraktär och en syra som balanserar sötman. Det förekommer även att isvin görs på blå druvor. I Tyskland förekommer ibland Spätburgunder Eiswein, normalt i form av rosévin (Weissherbst). I Kanada görs även röd Icewine med blek- eller klarröd färg, bl.a. på Cabernet Franc.