Johans vinblogg

Tisdag och dags för lite nytt gott vin, denna gång ifrån en av Österrikes mest kända producenter Weingut Prager som håller till i Wachau i nordöstra Österrike i läget Klaus som enligt vissa sommelierer jag känner är det bästa läget i Wachau.

Denna gång bled det 2006, tidigare har jag provat samma läge av årgång 2008 och i mitt tycke var 06an något lättare i stilen trotts att båda ändå är på Smaragdnivå och tangerar 13% abv vilket också är ett krav ska sägas för Smaragd.

Vinet har en lite sötmogen doft med mycket äpplemarmelad och mandel, vinet känns relativt lätt i smaken med en rund sötmogen ton men helt torrt avslut, även i smaken drar vinet åt väldigt mycket stenfrukt och guldmognadsfrukt så de stänker om det. Syran är fortfarande i sin ungdom och skär igenom frukten men balanseras ändå av den stora kroppen som kommer med nivån Smaragd. Eftersmaken är något gräsig med stenfruktstoner och sitter i väldigt behagligt. Jag drack detta vin till PM's Grissida vilket är en kombination jag redan provat innan men då var vinet F.X. Pichler Loibenberg Riesling Smaragd 07.

James Bond's egna Champagnehusfavorit Bollinger har gjort sin entré i mitt vinbibliotek. RD står för "recently disgorged" på engelska och översatt blir det nyligen degorgerad och är gjord på samma blend som Grand Anné fast har fått en längre lagring på jästfällningen. Just den flaskan jag har framför mig är degorgerad 8 Juni 2007, dvs 11 år på jästfällningen vilket kan jämföras med fem år för Grand Anné. En något jästigare och mer komplex champagne kan man därför tänka sig på förhand. Blenden består av 70% Pinot Noir och resten Chardonnay från 75% Grand Cru byar och resten Premier Cru byar  för den som är intresserad av det. Själv anser jag det mer intressant med vinupplevelser än massa ingrodd fakta för vill man ha tillförlitlig fakta så går man till böcker och inte till vinbloggar...

R.D.'n dricks ur Orrefors Difference Riesling glas som jag med några kolegor på PM kommit fram till är det ultimata champagneglaset. Till utseendet är champagne lik nyputsat guld och har små jämna bubblor som letar sig upp mot ytan. I doften möts man av en oerhörd friskhet, unga syrliga toner av apelsincest, omogna äpplen och citronskal. Därtill finner jag en viss svampighet och jästton som tyder på en längre lagring på jästfällningen. Champagnen är oerhört ung i doften och känns oerhört frisk med inga direkta tecken på mognad. I smaken är den oerhört frisk med mycket citrustoner, apelsincest, champinjoner, nougat samt en härlig mousse. Syran är väldigt påtaglig i munnen men balanseras till viss del upp av den jästiga tonen som jag drar åt bulldeg och nougat. Ett tillsynes barnarov har vi framför oss men för min egen del föredrar jag när champagne har en markerad syra så detta är helt i min smak. Eftersmaken sitter i bra länge och det känns att vi har med kvalitétschampagne att göra men inget "hallelujah moment" men näst därtill.

Vill man dricka mer mogen champagne från årgång 96 så är Henriot 1996 helt fantastisk och dessutom halva priset jämför med RD'n som lätt tål och mår bra av 10 år på flaskan. Tilläggas kan också att man lagrat vinet under jästfällningen med kork vilket man kan se på mynningen. Bara en parentes, en fantastiskt god Champagne och balanserat men saknar den yttersta komplexiteten som jag tror kommer att komma med lagring.

För några veckor sedan så beställde jag vin ifrån den tyska vinshopen rare-wine.de och efter lite beslutsångest hamnade valet på Figeac 88 för 75€ och eftersom jag ville undvika besvikelsen av kork så blev det två stycken utifallatt...

Först idag provade jag en av flaskorna till lunch, tack o lov var första flaskan okej, dvs ingen korkdefekt. Doften var till en början något sluten men efter ett tag så kom mognadstoner åt mogen merlot fram, dvs mogna mörka plommon, kryddigt, bakom kunde man finna cassistoner och salvia, ett otroligt komplext vin redan på doften. I färgen är vinet rubinrött till en tegelfärgad kant. När jag smakade på vinet utan mat så möts jag av en oerhörd elegans och den äldre typen av Bordeaux, det är dominans även här av Merlotmognad men även cassisen från cab savignon som jag beskrev på doften. Struktruerna finns väl med och vinet känns moget men ändå som att det har mera att ge om ett par år, ska bli spännande att följa detta vin för eftersmaken är enormt lång, njuter av varje sipp.

Jag gav i slutändan cirka 800kr styck med allt och jag tycker att det är ett väldigt bra pris för ett moget vin av hög kvalité. Jag fick mina viner inom 2 veckor vilket jag tycker är bra och vinerna var väl paketerade och vätskenivåerna perfekta. Mitt nästa köp kommer bli Calon-Segur av någon mogen årgång då det är ett slott jag inte har några referenser ifrån.

Då var det dags för en av de stora att visa sig från sin bättre sida. Ch. Mouton Rothschild, en av de fem i Bordeaux som kan titulera sig för Premier Cru och där med höjs förväntningarna inför varje möte. Denna gång var det dags för 1995, en bra årgång utan tvivel och som borde börja visa mognad nu efter 15 år.

 

 

När man dricker stora viner icke blint så blir det alltid etikettsdrickande och man kan ge egenskaper till vinet som inte redan innan sitter där omedvetet och detta bör man ta hänsyn till. För när flaskan ställs fram med den vackra etiketten designad av den spanska konstnären Antoni Tapies...

 

Vinet Ch. Mouton Rothscild 1995 dekanterades runt sjutiden och kändes något sluten till en början men med ett otroligt djup som sig bör på denna nivån. Efter någon halvtimma och vinet hade tempererats någorlunda och började nu öppna upp sig med en översjö av cassis, blyerts och mörk frukt med en otrolig komplexitet. När tiden gick så gick cab sav dominansen ner något och merlotfrukten började att dominera med sina plommon och jordiga toner. Vinet hade under hela resan en oerhört bra struktur med till en början av mogna tanniner och bra syra med backande kropp full av frukt och inslag av fat och blyerts. Eftersmaken var helt otrolig och höll i sig länge men det finns ett stort men här... Efter två timmar på karaff hände något, vinet började tappa frukten och torka ut något, det förväntar man inte sig på denna nivån men vi diskuterade detta sedan hur man skulle arbeta med detta vin professionellt och det var att undvika att dekantera det då det får tillräckligt med syre i glaset.

 

Kvällen fortsatte och efter denna både positiva och negativa vinupplevelse så ville vi ha något som vi visste var bra och tillgängligt relativt snart. Valet föll på Pensées de Lafleur 2001, en mogen Pomerol och andravinet till Ch. Lafleur där vi hade en dominans just för tillfället av cab franc med kryddtoner och örtighet som man förknippar denna druva med. Blenden är 50/50 kom vi fram till och ju mer tiden gick ju mer kom merlotfrukten fram men cab franc kryddan fanns alltid i bakgrunden. Ett otroligt gott vin och ett vin av bra kvalité men om man jämför med Mouton 95 så saknar det djupet men vad kan man begära av ett vin som är ett andravin och kostar en tredjedel av vinet innan.

 

En väldigt trevlig måndagskväll och jag vill tacka Mattias, Fredrik och Robban för kvällen.

Musik har en stor inverkan på många av oss och det handlar till stor del att kunna relatera till den musik som vi lyssnar på. Musik finns där som ett avbrott i vardagen och är välbehövligt i detta stressande samhälle där det gäller att stanna upp ibland och sortera tankarna så det inte blir kaos. jag sa till mig själv en gång i tiden att jag aldrig skulle tycka om Ulf Lundell då mina föräldrar lyssnat till de under hela min uppväxt men när jag kolla på min spellista i Spotify så hittar jag inte mindre än fyra låtar av Ulf Lundell i min aktuella spellista.

Varför nu jag tycker om dem har jag tänkt på flera gånger och flera av mina vänner har upplevt samma sak. Musiksmaken går i arv och jag tror och kan bara tro att det beror på att jag idag förknippar denna musik med min barndom och kopplar sammand det med positiva minnen och därför mår bra av att höra den. Det gäller inte bara Lundell utan även Eldkvarn, Grymlings och Bob Dylan, musik som jag aldrig förstod mig på men idag lyssnar på varje dag.

Jag ser även denna tendens i mitt vindrickande för när jag precis började att dricka vin och fick upp intresset så var det just moderna viner som hade mycket kraft men en kort livslängd, man kan jämföra detta med populärmusik som kommer och går och så även "moderna" vinstilar. Idag efter cirka tre år i vinets värld så dricker jag mestadels klassiskt som Bordeaux, Bourgogne och Champagne. Franskt och klassiskt som är viner som håller för evigt och kan i musikväg jämföras med musik av Ulf Lundell som bara blir bättre för år till år och en kvalité man sällan ser hos "moderna" musikskapare där det handlar om att tjäna så mycket pengar som möjligt och inte samma passion till musiken som de gamla musikerna gjorde...


Glöm ej bort att läsa min krönika om Höstens mat och vin i Västervikstidningens nya bilaga "31 minuter" alternativt på nätet här.

Chateau neuf du pape. Påvens nya slott som det så fint översätts till. Området i södra Rhonedalen som är både hyllat och nedsänkt på gott och ont. Jag har tidigare haft möten med detta områden i for m av Chateau la Nerthe men i övrigt så har jag inga referenser mer än vad mina kolegor har sagt och vad som sägs om ett vin innan jag provar det själv låter jag rinna av mig. Jag vill inte ha några förutfattade meningar om det vin jag provar och därför provar jag det jag enbart vill prova.

 

Idag föll valet på Chateau de Beaucastel 2001, ett bloggvin kallat av mina kolegor och det har fått 19+/20 av windoctor som är en av mina stora förebilder. Det var mycket därför just valet föll på 2001 för jag ville ha så bra uppfattning om vinet som möjligt.

 

Vinet vid en första anblick har en tät färg som går mot bläckig till rödbrun till något vattnig kant vilket tyder på att vinet har viss mognad men ändå inte. I doften finner jag till en början mycket mörk frukt med en något bläckig och jästig finish, bläckigheten går igen i smaken som domineras av den mörka frukten och en del brettanomyces men otroligt tätt vin. Vid lite temperering så visar vinet upp en allt mer sötmogen frukt som drar åt björnbär, animaliska toner åt älgkalvstunga och hjärta finner jag också. Ett vin som i min mening var mer trivsamt i en svalare servering än senare. Eftersmaken sitter härligt i och det är ett välgjort vin helt klart, med en bra struktur och bra balans men det är det där med den sötmogna frukten som stör mig något. I svalare tillstånd hålls den som skrivet tillbaka men när vinet närmar sig 20°C så drabbas vinet av de sötmogna tonerna som för vissa anses positivt och för andra inte. För min del så anser jag de bättre svalt än rumstempererat.

 

Jag passade på att prova en av de nya varmrätterna på PM & Vänner som nu satsar på vilt i form av älg där servering är högrev och tunga, Fungerade i de svala tillståndet bra ihop och framförallt tungan förförde mig med vinet som jag inte först trodde skulle fungera ihop. En väldigt trevlig kombination som jag tar stor lärdom utav i fortsatta yrket.

 

Glöm inte läsa min Krönika som jag skrivit i VästerviksTidningen. Länk finns HÄR.