Vi är nu inne i 2011 och ännu ett nytt år av spännande viner står framför mig. Vilka det blir får framtiden utvisa men jag skriver här om mina två av mina sista vinupplevelser 2010.

 

 

Cos D'Estournel var för mig ett outforskat kapitel i vinvärlden fram till för en månad sedan. Då fick jag sätta ihop vinpaket till matsalen och till varmrätten föll valet på Cos D'Estournel 1987, mogen bordeaux var min grundtanke och så fick det bli. På Juldagen blev det dags för årgång 2002, intressant att prova vinet med 15 års mellanrum.

 

St Estephe har jag hört både ont och gott om så jag tänkte bilda mig en större uppfattning om de än Montrose 90 som var ett fantastiskt stort vin.

 

 

1987

I doften fylld av jord och läder, rustikt kantigt, mogen cassisfrukt samt kofta. I munnen möts jag av tydliga men mogna tanniner och en backande syra, frukten är mogen och består av stor del av cassis, läder, jord, mineraler och komplext avslut. Ett hårdare vin än jag trott och typiskt St estephe med kantigheten och rustiken bland allt som jag anser typiskt Bordeauxviner. Pikar just nu tycker jag men klarar fem år till i alla fall innan det är försent.

 

2002

Slås på karaff redan när jag sitter på bussen och passerar Virserum. När jag anländer efter en någorlunda uppfräschning så är vinet benhårt i doften, ung motsträvig frukt på gränsen till knuten så vill vinet inte ge med sig något mer än cassis, plommon, krydda och kantigt... I munnen är vinet likadant, benhårt, kantigt, ungt, strukturerat med markerade tanniner och syra. Svårt vin att bedöma då det var så pass knutet utan behöver 3-4 år innan man börjar dricka detta utan timmar i karaffen. Men ett vin med potential och jag lär återkomma med provningar av denna årgång...